Ursprungligen publicerat i Släktlänken 2026-2

Gamla seder vid mjölkhantering, bakning och stortvätt på Orust i början av 1900- talet, delvis med dialektord. En berättelse av Agda Olsson, Burås, Långelanda.  

Mjölkhantering 

I en gammal lagår (ladugård) var fähuset av trä, både golv och båsar. Kräga (kreaturen) stod bunna (bundna) i varsitt bås. Ljuset kom från små fonster, och på kvällen från en fotogenlykta eller under krigen från karbidlyktor. Det fanns ju inget elektriskt [jus då. Det blev ej allmänt förrän på 1940-talet.  

Det fanns inga gödselrännor utan gössela (gödseln) lå (låg) på fähusgangen (gången) och fick mågas (mockas) ut innan mjölkningen. Mjölkpallar användes inte på Orust förrän en bit in på 1900-talet, utan då satt man på huk och mjölkade, det var ganska tröttsamt. Sedan kom pallarna, antingen runda med fyra ben eller de vanliga avlånga pallarna. 

 Det var ofta kvinnorna som mjölkade, det var inget kärgöra (karlarbete) men det fanns allt kärar (man) som också kunde mjölka. Flaskorna som användes var 4-5 liters kannor (flaskor). Man mjölkade tre gånger om dagen. På sommaren kunde middagsmjölkningen bliva nog så besvärlig för kröga keste, de satte svansen i vädret och bara sprang omkring i hagen. Det var ett slags bromsar som borrade sig in i deras hud och stack dem och det gjorde ju ont. Sedan utrotades dessa. 

lbland på somrarna var det lång väg till betesmarkerna. På eftersommaren gettes kräga (vallades korna) på betesmarkerna. Andra tjudrade dem eller stängde in dem på betesvallen. Mjölken silades i en blecksil med silnät. Sedan separerades den. Separatorn stod förr på en bank i köket, men flyttades sedan ut i skafferiet. Separatorer fanns i en mängd olika modeller. 

 Den senaste som användes gick på kullager och en klocka ringde tills farten, när man drog, var lagom. Det var väldigt noga med diskningen av alla delar på separatorn. Innan separatorer fanns slogs mjölken upp i stora träfat och grädden skummades av mjölken for hand. När grädden var lagom sur kärnades den till smör. 

Det fanns olika smörkärnor, den äldsta var turrelkärnan, den var rund med ett lock med häl i och en stav, som kallades turrel. Den drog man upp och ned tills det blev smör. Så var det större kärnor, som drogs för hand av en eller två personer. En annan större modell kördes med häst. 

Sedan tvättades, arbetades och saltades smöret, samt lades i väl med kallt vatten sköljda smörbyttor. Dessa var antid vackert målade.

Skummjölken kunde delvis användas vid matlagning, t.ex. som degspad. Annars var det kalvarna som fick skummjölken. En kalv där man skulle taga vara på löpmagen fick bara ha mjölk. Löbbern (löpmagen) sköljdes och saltades samt användes att skära mjölken med vid ystning. Då värmdes mjölken i Stora ystekälar av kobber (koppar) till lagom temperatur och den färdiga osten östes upp i vackra korgar av rötter eller trä.

Av vasslen kokades sanost (mesost). Den kunde också användas knöspa (degspad). Kärnmjölken gick att dricka men var ej så god. Den var bra som medel mot sjukdomen äggvita. En trevlig sed var ystekalasen om hösten. Dels bytte man mjölk med varandra, det blev ju större ostar då och så Bick man med mjölk till dem som inte hade några kor. pi ystekalas var det alltid trevligt, särskilt när kalasen var på kvällen. Andra rätter miölken användes till var brynost, äggost, risgrynspuddingar m.m. 

 På senare delen av 18W-talet fanns det ett litet mejeri på gården Svanvik i Stala socken. Bönderna körde dit med sin mjölk. Jag vet inte hur länge man höll pä med det, men bönderna tyckte det var bra. Även i Tegneby socken skall ha funnits ett mejeri. Mejeriet på Orust byggdes 1938. Men redan 1932 började man köra mjölk med bilar till ett mejeri Göteborg. Oå slutade man mjö!ka korna på middagen. 

Bakning

Det var ganska sinkesamt (omständligt) vid bakning förr i tiden, arbetsamt var det också. Man skulle ju baka stora mängder brö (bröd) på en gång. Kvällen fore bar man in ved, det var huggen al, björk eller grankävlingar (grankvistar). De las (lades) i en hov (hög) vid omen (ugnen). 

Så tog man ner bagedonen (bakredskapen) från loftet (vinden). Den bestod av två avdelningar. Ett mindre rum, som var inrett med brädväggar, som var tapetserade och det var målat i tak och på dörrar osv. Men det var ej vinterbonat (ej eldstad). Man kunde ligga där på sommaren. Där stod alltid en säng uppbäddad med de bästa sängkläderna såsom bustrar (bollstrar, madrasser) avfjär (fjädrar), finskuren hackelse, agnar m.m. Puder (kuddar) både långa och mindre, som var stoppade med fjär och rörtopp, det var ett slags rör, som växte i åkrarna. När det skördats och torkats repade man av topparna, som användes att stoppa kuddarna med. 

Hemmastickade täcke av olika slag, ryatäcken, som var vävda. Överkastet var ett handsytt lapptäcke. Det hinde att man lade en låda i botten på sånga (sängen) för att den skulle bli riktigt hög, ju högre sing desto finare var det. Bredvid detta rum var två små nuffen (garderober). Där förvarades kläder. Den andra delen av loftet (vinden) kallades utloftet. Där på ena sidan förvarades säden i olika bingar, det var råv (råg), havre, vedde (vete) m.m. Saltebalja, som man saltade fläsk i, stod också där. Där hängde man upp speggefläsk (flask till saltning). 

På andra sidan loftet stod bagedoningarna (bakredskapen), som bestod av ett bagetrov (baktråg), det var ganska stort, ofta urhugget ur en stor stock. Kävle (brödkavel), knaggkävle (kruskavel) och det fanns också ett kävle (kavel) med ringar utskurna runt själva kaveln. Vad det anvåndes till vet jag inte, troligen till tunnbröd. 

Andra bakgrejor (bakredskap) var bröstapp (brödnagg), stegespa (stekspade), bagefjöl (brädskiva vid bakning). Även mjölet förvarades på loftet såsom råv, veddemjöl m.m. Allt detta skulle bäras ner i köket där omen (ugnen) fanns. Det var en öppen om med öppen rökutgång med spjäll. Bageplåten var en stor järnplåt, som kg på tegelstenar, så att det gick att elda både Vid sidan och under pläten. under elden bra svag eld. Som tändning användes glo (glöd) från kokspisen eller tore, det är dels finhuggna stickor från kådig furukvist eller från gamla ekstubbar, som man tog upp ur torvmossar. 

Till bagning användes knöspa (degspad) som lånkades (värmdes). en del av degspadet nedrördes jästen. Så tillsattes mjöl, råv eller veddemjöl, salt, socker, kryddor säsom kamming (kummin), anis, fänkål eller sirap. Därefter knöades (arbetades) och ett bagelakan (bakduk) lades över degen och allra Overst en långpuda (långkudde). Så fick degen Vila tills den hade höv eller gol (den var färdigjäst), då omarbetades den och fick jäsa en gång till. 

När den var färdig gjorde man upp ämnen, lagom stora till kager (kakor) eller till ankarstockar, stompar (limpor). Två stora kager fick plats på plåten. Två personer fick hjälpas ät vid bakningen, en bakade ut brödet och den andra stekte (gräddade) det. Ibland gjorde man hål i kakorna och när de var färdiga hängde man dem på en stång uppe på loftet. 

När man bakade till jul skulle det räcka till påsk. Till jul bakade man en finare vetedeg, av en del av den bakades det ut tre små kakor till barnen. Det var tre olika storlekar och de skulle ligga på varandra och runt kakorna ställdes pepparkaksgubbar och pepparkaksgummor. Detta kallades Julehuv (julehög) och den skulle stå framme hela julen. När julen var slut gick barnen t.ex. till grannens barn och hade kalas på julehuvarna. De var nog ganska torra då och det var den tidens julgransplundring. Detta hände på 1880-talet i min hemtrakt (Dahle, Stala socken). Det fanns ej någon julgran då. 

 Förr bryggde man ju svagdricka hemma och när drickan var slut blev det jäst kvar på ankaret (kärlet man förvarade drickan i). Den jästen användes ibland till bakning, det blev någon slags surdeg. 

Olika sorters socker som användes förr var: brunt pudersocker, toppsocker som var en stor sockertopp vilken man fick hugga i bitar med kniv och hammare, kaksocker var avlånga kakor av sacker. Dem fick man klippa sönder i bitar med en handsmidd sockertång. Det var väl ersättning for det dyrare bitsockret. Kandelsocker var en annan sorts socker, den användes nog mest som godis. Vanligt strösocker eller farin var dyrt och användes mycket sparsamt. Sackarin användes mycket som sötningsmedel. 

Stortvätt 

Stortvätt var det bara två gånger om året, vår och host. Det kallades att lagetvätta. Allra först tog man ut baljorna, som var av trä och måste ställa i blot i en källa eller bäck. En sten lades i baljan för den var gissen (otät). De fick stå i vatten något dygn tills de blev täta. 

Den skedna (smutsiga) tvätten las (lades) i blöt någon dag fore tvättdagen. Det var bara vit tvätt som lagetvåttades. Ja, så var då tvättdagen inne, det var två eller tre kvinnor som hjälptes åt. Man värmde vatten och 5/0 (hällde) i baljorna och sedan skrubba (skrubbade) man tvätten på tvåttbräa (tvättbrädan). Den kunde vara av plåt, glas eller trä. Plätlåda var bast. Till väldigt skedna (smutsiga) plagg såsom handdukar, hernvåvda underkläder osv. fick man använda såpa, som man strök på plagget och sedan skrubbade. Allteftersom plaggen blev rena lades de på en träbänk. 

När all tvätten var färdi (färdig) togs lagesån (tvåttbaljan) in i tvättstöva (tvättstugan). Sån var hög, av trä, med handtag med hål i så att det gick att köra en sting igenom. På så sitt bar man ut den, när tvätten skulle sköljas. Nere vid bönn (batten) var en tappkran, så att det gick att tappa av vattnet. 

Lagesån klädd med lakan och sådan tvätt, som varit mest smutsig, lades pa bönn. Sedan lakan, örngott och Overst linnedukar och allra överst breddes ett lakan. För Iänge sedan användes aska istället för tvättpulver. Det var siktad björkaska, eller ej så vanligt ekaska, vilken skulle göra tvätten väldigt vit. Askan lades i en säck, antingen aura underst eller överst på tvätten. Senare användes bara tvättpulver såsom Persil, Radian, Vita tvättbjörn, Gummans tvättpulver osv. Till blötläggning användes soda eller Henka. 

När all tvätt var lagd i lagesån, kogades (kokades) Vann (vatten) upp i en stor gryda (gryta) och tvättpulver blandades i (om inte aska användes) varpå vannt östes över tvätten tills sån blev full.  Så fick det stå och dra en stund, varpå man tappade av vattnet och hällde över nytt kokande vatten. Det vatten man tappat av son hälldes i grytan och kokades upp. Så höll man på hela kvällen. Tvätten fick stå med kokande vatten Over natten och på morgonen upprepades proceduren två gånger. 

Förr i tiden, om det var unga flickor som tvättade, kom det unga pojkar och hälsade på fiickorna. Det hände även att det blev en stunds dans. 

Nästa dag då man alltså kört två gånger kokande vatten över tvätten, var det dags att skölja den. Baljorna forslades till någon stor källa eller back. Vattnet eller luten, som den kallades, tappades av lagesån och aven den forslades till sköljstället. 

Vann östes upp i baljorna och tvätten sköljdes och böstcdes med bösteträ på böstepallar (klappades med klappträ på klappall). I tre olika vatten skulle tvätten sköljas och böstas. Blåelse användes vid sköljning av vit tvätt, den blev vitare då. Sedan hängdes den upp till tork. Det var nog så viktigt att det var vackert väder den dagen, för enligt en gammal sägen tyckte inte pojkarna om de flickor som sköljde tvätt när det regnade. 

När tvätten var färdigsköljd och upphängd på tork, skulle randtygen (kulörtvätt) tvättas i den lut (pulvervatten) som man tappat av logesån och sedan sköljas som den andra tvätten. Även trasmattor skurades i överbliven lut. 

Det var god sed att tvätterskorna skulle ha god mat och bjudas på extra kaffe med gott dopp till. Om inte familjens döttrar eller ev. piga (tjänsteflicka) räckte till, fick man anlita en tvätterska, vilken fick tingas i förväg, for hon kunde vara borttingad. Det var i regel en fattig kvinna, ofta ensamstående eller änka med småbarn, och i tvättider kanske hon fick gå dag ut och dag in och tvätta. 

Dessa kvinnor hade ingen annan inkomst in att gå borta på dagsverk. Det blev tungtarbete såsom förutom tvätt, storstädning, ta upp efter mejen (lien) när säden skulle skördas. Ta upp potatis om hösten och hjälpa till med tröskning på vintern, var andra arbeten. Det blev långa och tunga dagar. De fick ju även ha hemarbete såsom vävning, spinning, Stickning m.m. Det fanns ju inga barnbidrag eller socialbidrag då. 

Varav ordet lageså och lagetvätt kommer vet jag ej men en tanke är att det kommer av löga, man slog ju kokhett vatten över tvätten. När lagetvätten tog slut kokade man istället tvätten i stora järngrytor, senare rostfria grytor. Dessa användes i dagligt bruk att koka grispotatis i. Dä tvättade man i handdragna tvättmaskiner och det gick ganska bra.